.

Just nu är jag på topp känner jag. En bergsklättrare på toppen av Mount Everest, orubblig på den allra högsta klippan. Vägen ned därifrån ligger dimmig nedanför de tjocka massorna av moln, som jag för längesedan passerat. Här uppifrån är världen oändligt vacker. Mina fötter är lätta som fjädrar, varje dag känns som en dans. En virvlande, livfull och totalt okreograferad dans. 

   Att framkalla den här känslan är inte enkelt. Att bestiga ett berg är inte enkelt. Men för tillfället står jag ändå här uppe och känner mig oövervinnerlig. Det är som att de senaste dagarnas sol totalt har genomborrat mig. Solstrålarna har lyst rakt igenom mig med siktet inställt på mitt innersta. Ett snipershot rakt in i min själ. Hela jag uppfylls av så mycket positiv energi att jag svämmar över, den där bekanta vårpirriga känslan spritter i mig, känns ända ut i fingertopparna. 
   Jag kan med hjälp av denna energi rensa ut allt som stavas bekymmer i mitt liv. Låt enkelt vara enkelt. Låt svårt vara enkelt. Det är vår. Det är sol. Jag begär inget mera för stunden, den är tillräcklig.

Att tilläggas ska att denna dag var väldigt bra. Jag fick VG+ på franskaprovet (hallå liksom?) och MVG på samhällsprovet. Jag och Emma bakade de godaste (skoja inte) muffins jag någonsin tagit i min mun. Fyllda med krämig choklad och after eight. Vi gjorde även eget slaim. Det blev väldigt.. speciellt. Och alldeles, alldeles underbart. Slaim is the it-shit! :D Ha en fantastisk kväll gott folk.

// Storytelling by Klara S